Nordic PvE | Tevans Gräns

Någonting är fundamentalt fel. Ingen har lyckats lämna kartan hel. Ingen vet var världen slutar. Kartan känns inte som en plats där människor borde finnas.

Part 2:
Fotgängare, hör upp!
Höbabero är där kartan tvekar! Laga rustningen, gå rakt och välkommen till biombaserad ångest med dålig sikt. Marken är varm igen, vilket som vanligt inte betyder att ryggsäckar dyker upp. Alla blöta djur tittar vanligtvis åt sidan. Försiktigt går smygande idioter hursomhelst igenom det lilla som skördats, utan att göra väsen av sig efteråt. Rådet som i alla fall ges är att inte svara för snabbt.

—

Legacy:

Desert Nomad: The Legends

Bok 1: Legenden
Rurik vaknade först, Stövlar på, inga byxor, fan. Han höll i en bucklig burk märkt Kötttyp 43B. Ser ut som svek, muttrade han. Juno hängde upp och ner där hon sov, som vanligt. Hon välte plötsligt ner och borstade glas från gårdagens fight ur håret. Drömde igen, sa hon glatt. Han erbjöd helt vanligt grus och en använd stringtrosa. Samma äckliga snubbe. Samma melodi han visslade på. Ingen svarade. Drömmen hade slagit in flera gånger sedan hennes misslyckade prutförsök hos södra tradern.

Bok 2: Sandsablarna
Utanför luktade det paprika och järn. Träskfåglarna störtdök som övermogen frukt så snart gruppen vaknade. Det betydde att Heontu var mycket nära nu. Mildra Dürvahn kröp ut ur sovsäcken - på alla fyra, mestadels naken. Parfymerade sig från undersidan, mot magen och allt möjligt. Hon rullade axlarna som en katt på en badboll. Du är så jävla motorsågsromantisk, muttrade Juno och såg på sin mamma. Mildra log med bara ena sidan av munnen. Du kan fortfarande höra klackarna klicka över zombiebenen, viskade Juno till Rurik. Han stirrade bara. Stirrade mer. Glömde tugga. Du luktar, sa Juno stelt. Av vad? viskade Rurik, fortfarande förtrollad. Åtrå. Och burkmat. Mildra vred på höften. Hon hade sett blicken. Hon visste, och hon gillade det. Såg du hur han dreglar? sa hon ashögt, rakt mot dottern. Han vill bygga bo i mina höfter. Han får inte det, näe! fräste Juno. Vi har redan nog med dumhuvuden.

Bok 3: Efterrättens Tyrann
Dumhuven? frågade Grigg och snubblade in på knäna med skjortan bakochfram. Brum släntrade efter också på alla fyra, nöjd med en slemmig fjäder i mun. Fann en kråkkaka! Är fågelrumpa? frågade Grigg? Ger tur i skedregn. Skedar smälte ju, mumlade Brum argt. När himlen skrek, ha ha ha. Ganhur dök upp, luktade gas. Ventilen? Igen? Brum lyste upp. Grigg gjorde boom! Skrek jättefint! Skrek så öron hörde, sa Grigg mycket stolt.

Bok 4: Dold sanning
Mildra böjde sig långsamt fram på alla fyra, parfymade sig med något som bubblade kladdigt. Rurik glodde så ögonen immade. Sluta glo, hon luktar som en trasig spegel! väste Juno, klev framför honom. Jag, jag kan bygga ett bord? pep Rurik. Mildra vände sig halvt om, log som en fälla. Lägg dig på det först, så ser vi vad det tål. Brum försökte slicka sin fjäder. Grigg klappade honom. Inte den änden, Brum. Juno tog Ruriks arm. Hårt. Han är min. Jag såg honom först. Och vi behöver starka barn.

Bok 5: Ståndaktig final
Dimman tjocknade. Mildra sträckte lite mer på sig. Rurik stod kvar. Som en trädstam av lust. Bara Grigg hade nu sett faran utan att säga något.